Sanningen
Än en gång har det dykt upp ett kulturbråk i Sverige (de dyker upp lite då och då). Den här gången handlar det om Liza Marklund och huruvida hennes bok Gömda var sann eller inte. Det är intressant att läsa hur kulturkritiker, författare och media försöker vända ut och in på det här dilemmat. Det verkar var viktigt och veta om boken är hundra procent sann. Men är det egentligen det som är pudelns kärna i en bok? Jag har alltid betraktat Liza Marklunds böcker som skönlitteratur (och inte alltför bra sådan heller) och hon har faktiskt gjort det som jag tycker att litteratur ska göra: belysa problem eller intressanta diskussioner. Hon har , vare sig man gillar hennes böcker eller inte, belyst ett ämne vi gärna undviker. Ett ämne som är obehagligt och skrämmande.
Så varför är alla arga? Problemet kanske ligger i att man känner sig lurad. Att man trodde att det man läste var sant och i slutändan visade det sig att personerna bara ville ha uppmärksamhet. Att någon ljugit för oss om allvarliga saker. Man ställer sig frågan: Är det inte sant nu?
Tar vi ett steg bakåt och tittar på konflikten kan man se att allt verkar löjligt. För det första är det naivt att tro att det som skrivs i böcker är sant. Boken är skriven av en person, som återberättar något med egna ord. Detta färgar sanningen och ibland läggs det till för att det ska bli mer intressant att läsa. För det andra spelar det ingen roll om boken är sann eller falsk. Den har fått många att upptäcka kvinnoförtryck och bara det i sig är viktigt.
Det som däremot är viktigt i den här debatten är det som ligger under ytan. Hur en författares kritik tystas ner. Hur media behandlar detta och hur bokförlag och tidningar håller varandra om ryggen. Huruvida detta är sant är omöjligt att veta, men debatten har tagits upp. Så länge vi ser på saker med kritiska ögon kan vi hitta sanngingen. sanningen göms oftast bakom mediebruset och vi får sålla i all information. Så kanske det är så att när det är tyst om något är det sanningen vi ser.
För mer information klicka här.
För tankvärd film, se Storytelling
Så varför är alla arga? Problemet kanske ligger i att man känner sig lurad. Att man trodde att det man läste var sant och i slutändan visade det sig att personerna bara ville ha uppmärksamhet. Att någon ljugit för oss om allvarliga saker. Man ställer sig frågan: Är det inte sant nu?
Tar vi ett steg bakåt och tittar på konflikten kan man se att allt verkar löjligt. För det första är det naivt att tro att det som skrivs i böcker är sant. Boken är skriven av en person, som återberättar något med egna ord. Detta färgar sanningen och ibland läggs det till för att det ska bli mer intressant att läsa. För det andra spelar det ingen roll om boken är sann eller falsk. Den har fått många att upptäcka kvinnoförtryck och bara det i sig är viktigt.
Det som däremot är viktigt i den här debatten är det som ligger under ytan. Hur en författares kritik tystas ner. Hur media behandlar detta och hur bokförlag och tidningar håller varandra om ryggen. Huruvida detta är sant är omöjligt att veta, men debatten har tagits upp. Så länge vi ser på saker med kritiska ögon kan vi hitta sanngingen. sanningen göms oftast bakom mediebruset och vi får sålla i all information. Så kanske det är så att när det är tyst om något är det sanningen vi ser.
För mer information klicka här.
För tankvärd film, se Storytelling
Kommentarer
Postat av: Andreas
Saken är väl den att Marklund gjorde sig ett namn som journalist först och författare sen, kombinationen av detta faktum med att "Gömda" marknadsfördes som en sann historia är väl det som gör att man kan ifrågasätta om allt har gått rätt till.
Postat av: Mikael@humanus
Det som är intressant är att jag läser detta inlägg utan att veta om att Stefan skrivit om samma ämne i ett mastodontinlägg. Det säger något om hur lågt Stefanshumblogg sjunkit.
Apropå ditt inlägg har du gått och blivit postmodernist?
Trackback
