Zombien - ett universalverktyg
Vad får oss att gång på gång se zombiefilmer? Vad är det som lockar med dessa halvdöingar? Finns det någon mening med zombiefilmer? De är ju alla likadana.
En sak vet vi säkert: zombiefilmen har varit populär i fyrtio år! 1968 gjorde George Romero en filmklassiker: Night of the Living Dead. Filmen kan verka löjlig och dålig i sina effekter, men då missar vi poängen med filmen. Zombiefilmen är en skräckfilm, men genren har i senare versioner tenderat till att fokusera på excess och splatter bara för att det ska vara så. I de riktigt bra zombiefilmerna fyller zombien en funktion och där hittar vi också dragningen till zombien.
För att förstå zombiefilmen måste vi först och främst se på miljöerna i filmerna. Allt som oftast ser vi hur karaktärerna stänger in sig och skärmar av sig från omvärlden. Det är tydligt att det är denna avskärmning som skapar trygghet hos karaktärerna (se exempelvis början på 28 Weeks Later). Världen har vänts upp och ner på och de försöker att dels avskärma den ovehagliga verkligheten och samtidigt ha kontroll över den värld de lever i. Alltså ser vi här att isoleringen är en viktig del i analysen av zombien. Man kan även se att karaktärerna ogärna lämnar dennna trygghet och blir arga om den förstörs.
Ser man på zombien i sig är denna livlösa karaktär väldigt innehållsrik. Zombien står för många av våra rädslor. Framförallt står zombien för döden. Därför blir det viktigt för människorna att skärma av sig för att inte påminnas om sin egen dödlighet. Här har vi första temat i zombiefilmerna: Vår egen dödlighet och hur vi tacklar det faktum att vi ska dö. I nästan varje zombiefilm finns det en karaktär som blir biten. Detta betyder att den karaktären ohjälpligt kommer förvandlas. Här kan döden diskuteras utifrån flera synvinklar: hur vi beter oss inför släktingars dödlighet, rädslan för att själv dö och acceptansen av vår egen dödlighet. Temat har i flera scener belysts i klassiska filmer. Framförallt är det svårigheten för karaktärerna att acceptera att någon närstående är död som lyfts fram.
Zombien står även för våra mest grundläggande instinkter. Zombien är inte en tänkande varelse, den agerar enbart på sina instinkter. I Dawn of the Dead utnyttjas detta för att lyfta fram en kritik mot konsumtionssamhället, där zombierna dras till ett köpcentrum bara för att det är något de minns instinktivt. Här lyfts också fram diskussionen kring vår tanke om oss själva som rationella, tänkande varelser. Något som oftast motbevisas i filmerna eftersom karaktärerna i slutändan mer och mer liknar zombierna. Det är alltså vår egen intelligens och vår egen maklt över våra instikter som står på spel. När sedan zombierna börjar likna oss i Land of the Dead sätts allt på sin spets. Har de döda några rättigheter? Är de människor fortfarande? Diskussionen kring empati, att vara människa och allas rättigheter lämnas till oss att besvaras.
Det viktigaste temat inom zombiegenren är framförallt kampen för överlevnad. Filmerna visar hur vi reagerar när vi ställs inför faktumet att vi ska dö. Vissa kämpar för överlevnad, andra försöker skärma av den (dvs man stännger in sig, se stycket ovan) och andra vägrar acceptera döden. Ser vi på zombiens funktion är det just detta tema som är det viktigaste. Zombiefilmen utforskar vår existensiella rädsla för döden och gör det på ett sätt så att vi även kan utforska andra teman (konsumtion, militarism, våld, religion, media osv). Slutet av filmerna dör de flesta karaktärerna, även detta ett uttryck för existensialism; vi kan inte undfly döden. De karaktärer som oftast gestaltas som hjältar är de som kämpar emot och upprätthåller en viss moral. Det tydliga budskapet blir: det är dina handlingar under livet som betyder något och värdesätts.
En sak vet vi säkert: zombiefilmen har varit populär i fyrtio år! 1968 gjorde George Romero en filmklassiker: Night of the Living Dead. Filmen kan verka löjlig och dålig i sina effekter, men då missar vi poängen med filmen. Zombiefilmen är en skräckfilm, men genren har i senare versioner tenderat till att fokusera på excess och splatter bara för att det ska vara så. I de riktigt bra zombiefilmerna fyller zombien en funktion och där hittar vi också dragningen till zombien.
För att förstå zombiefilmen måste vi först och främst se på miljöerna i filmerna. Allt som oftast ser vi hur karaktärerna stänger in sig och skärmar av sig från omvärlden. Det är tydligt att det är denna avskärmning som skapar trygghet hos karaktärerna (se exempelvis början på 28 Weeks Later). Världen har vänts upp och ner på och de försöker att dels avskärma den ovehagliga verkligheten och samtidigt ha kontroll över den värld de lever i. Alltså ser vi här att isoleringen är en viktig del i analysen av zombien. Man kan även se att karaktärerna ogärna lämnar dennna trygghet och blir arga om den förstörs.
Ser man på zombien i sig är denna livlösa karaktär väldigt innehållsrik. Zombien står för många av våra rädslor. Framförallt står zombien för döden. Därför blir det viktigt för människorna att skärma av sig för att inte påminnas om sin egen dödlighet. Här har vi första temat i zombiefilmerna: Vår egen dödlighet och hur vi tacklar det faktum att vi ska dö. I nästan varje zombiefilm finns det en karaktär som blir biten. Detta betyder att den karaktären ohjälpligt kommer förvandlas. Här kan döden diskuteras utifrån flera synvinklar: hur vi beter oss inför släktingars dödlighet, rädslan för att själv dö och acceptansen av vår egen dödlighet. Temat har i flera scener belysts i klassiska filmer. Framförallt är det svårigheten för karaktärerna att acceptera att någon närstående är död som lyfts fram.
Zombien står även för våra mest grundläggande instinkter. Zombien är inte en tänkande varelse, den agerar enbart på sina instinkter. I Dawn of the Dead utnyttjas detta för att lyfta fram en kritik mot konsumtionssamhället, där zombierna dras till ett köpcentrum bara för att det är något de minns instinktivt. Här lyfts också fram diskussionen kring vår tanke om oss själva som rationella, tänkande varelser. Något som oftast motbevisas i filmerna eftersom karaktärerna i slutändan mer och mer liknar zombierna. Det är alltså vår egen intelligens och vår egen maklt över våra instikter som står på spel. När sedan zombierna börjar likna oss i Land of the Dead sätts allt på sin spets. Har de döda några rättigheter? Är de människor fortfarande? Diskussionen kring empati, att vara människa och allas rättigheter lämnas till oss att besvaras.
Det viktigaste temat inom zombiegenren är framförallt kampen för överlevnad. Filmerna visar hur vi reagerar när vi ställs inför faktumet att vi ska dö. Vissa kämpar för överlevnad, andra försöker skärma av den (dvs man stännger in sig, se stycket ovan) och andra vägrar acceptera döden. Ser vi på zombiens funktion är det just detta tema som är det viktigaste. Zombiefilmen utforskar vår existensiella rädsla för döden och gör det på ett sätt så att vi även kan utforska andra teman (konsumtion, militarism, våld, religion, media osv). Slutet av filmerna dör de flesta karaktärerna, även detta ett uttryck för existensialism; vi kan inte undfly döden. De karaktärer som oftast gestaltas som hjältar är de som kämpar emot och upprätthåller en viss moral. Det tydliga budskapet blir: det är dina handlingar under livet som betyder något och värdesätts.
Att försöka förstå
Nu får det vara nog om Persona 4 (jag kan dock inte garantera att det dyker upp igen; ingenting är omöjligt). Dessutom vågar ingen kommentera mina inlägg, inte ens säga att något är bättre. Var är kämpaglöden? Var är Mikael och Red Alert II?
Till något mer allvarligt. De senaste veckorna har vi tyvärr fått anledning till att känna oss osäkra i världen. I Tyskland skedde ännu en skolmassaker och i Österrike ska Fritzl inför domstol. Detta är två grymma, hemska saker som skett i närheten av oss. Vi slår på TV:n, ser reportaget och undrar: Varför? Hur?
Här skulle man kunna diskutera vår fascination kring det mörka och otäcka. Det tänker inte jag göra. Istället ska jag fokusera på den fråga som är så viktig för oss människor: Varför? Vi försöker in i det sista försöka förstå hur personen tänkte. På ett löp läste jag att mannen i Tyskland hade bara attackerat kvinnor; på morgonprogrammen sitter psykologer och förklarar hur de tänker, på vilket sätt de är galna; skolor berättar hur de förbereder sig så att det inte ska hända här.
Vi lägger ett pussel med information som vi egentligen inte vet om den är relevant.
Albert Camus skrev mycket om detta. Dels om hur vi konstruerar förklaringar och hur vi hanterar det oförklarliga. I Främlingen beskrivs en mördare, som blir en ond människa enbart genom sin handling: ett slumpmässigt mord. I Pesten blir en by isolerad eftersom pesten bryter ut. Byborna försöker sedan tackla det hela, alla på olika vis.
Det är när vi läser eller upplever saker vi inte förstår som vår identitet sätts på prov som mest. Ibland kan vi få fram en förklaring, en tydlig bild av en människa bakom handlingen. Men i de flesta fallen kan vi inte förstå. Hur förklarar vi till exempel tsunamikatastrofen, bränderna i Australien eller jordbävningar i Indien? Vem står bakom?
Livet är ibland obegripligt och ibland finns det inget svar på frågan: Varför?
Till något mer allvarligt. De senaste veckorna har vi tyvärr fått anledning till att känna oss osäkra i världen. I Tyskland skedde ännu en skolmassaker och i Österrike ska Fritzl inför domstol. Detta är två grymma, hemska saker som skett i närheten av oss. Vi slår på TV:n, ser reportaget och undrar: Varför? Hur?
Här skulle man kunna diskutera vår fascination kring det mörka och otäcka. Det tänker inte jag göra. Istället ska jag fokusera på den fråga som är så viktig för oss människor: Varför? Vi försöker in i det sista försöka förstå hur personen tänkte. På ett löp läste jag att mannen i Tyskland hade bara attackerat kvinnor; på morgonprogrammen sitter psykologer och förklarar hur de tänker, på vilket sätt de är galna; skolor berättar hur de förbereder sig så att det inte ska hända här.
Vi lägger ett pussel med information som vi egentligen inte vet om den är relevant.
Albert Camus skrev mycket om detta. Dels om hur vi konstruerar förklaringar och hur vi hanterar det oförklarliga. I Främlingen beskrivs en mördare, som blir en ond människa enbart genom sin handling: ett slumpmässigt mord. I Pesten blir en by isolerad eftersom pesten bryter ut. Byborna försöker sedan tackla det hela, alla på olika vis.
Det är när vi läser eller upplever saker vi inte förstår som vår identitet sätts på prov som mest. Ibland kan vi få fram en förklaring, en tydlig bild av en människa bakom handlingen. Men i de flesta fallen kan vi inte förstå. Hur förklarar vi till exempel tsunamikatastrofen, bränderna i Australien eller jordbävningar i Indien? Vem står bakom?
Livet är ibland obegripligt och ibland finns det inget svar på frågan: Varför?
Böcker utöver det vanliga
Fantasy-genren är något som ofta för mig är en stagnerad genre. Det goda mot det onda, förutsägelsebara stories som på det hela taget är dåliga kopior på Sagan om ringen och Drakar och Demoner-manualerna. Några få författare lyckas dock fånga mitt intresse, framförallt den vansinnigt roliga Terry Pratchett.
Det är därför väldigt sällan som jag läser fantasy, och än mindre läser om fantasyböcker, men ibland sker under. När jag gick på gymnasiet (ungefär samtidigt som Jesus gick på vattnet) kom jag i kontakt med Gene Wolfe. Hela min vänskapskrets var ganska blasé på fantasy just då. Min kompis kom då helt plötsligt med första boken i Den ny solens bok och sa att detta var det bästa han läst. Jag satte mig ner med första boken och plöjde dem oerhört snabbt.
Till skillnad från annan fantasy finns här inget gott och ont på det sätt man är van vid. Här finns människor som möts och lever i en besynnerlig värld långt in i framtiden. Tidsaspekten märks bara lite, i form av vapen och maskiner, men i övrigt är allt som det ska vara i fantasy (fast utan enerverande påhittade raser och monster; ännu en efterapning av D&D).
Har man inte läst denna besynnerliga historia, och är ett fantasyfan, är detta ett måste. Själv läser jag just nu om den på engelska och förundras än en gång av hur fantasi kan vara så verkligt.
Det är därför väldigt sällan som jag läser fantasy, och än mindre läser om fantasyböcker, men ibland sker under. När jag gick på gymnasiet (ungefär samtidigt som Jesus gick på vattnet) kom jag i kontakt med Gene Wolfe. Hela min vänskapskrets var ganska blasé på fantasy just då. Min kompis kom då helt plötsligt med första boken i Den ny solens bok och sa att detta var det bästa han läst. Jag satte mig ner med första boken och plöjde dem oerhört snabbt.
Till skillnad från annan fantasy finns här inget gott och ont på det sätt man är van vid. Här finns människor som möts och lever i en besynnerlig värld långt in i framtiden. Tidsaspekten märks bara lite, i form av vapen och maskiner, men i övrigt är allt som det ska vara i fantasy (fast utan enerverande påhittade raser och monster; ännu en efterapning av D&D).
Har man inte läst denna besynnerliga historia, och är ett fantasyfan, är detta ett måste. Själv läser jag just nu om den på engelska och förundras än en gång av hur fantasi kan vara så verkligt.
