kingtobby

Varsågoda att föra diskussion. Sista chansen nu. Funkar det inte så släpper vi bloggen.

Nytt inlägg för att diskutera Björn Ranelids text Flaksskeppet.

Härr kan ni föra diskussion om texten.

Berättelserna om Sherlock Holmes skrevs av Sir Arthur Conan Doyle från 1885 och framåt. De publicerades i dagstidningar, precis som Charles Dickens berättelser. Holmes blev en populär karaktär och även om Doyle försökte "döda" Holmes så fick han senare återvända i nya berättelser. Doyle baserade Holmes på riktiga personer som använde sig av slutledningsförmågan i sitt yrke. När ni ser och läser om Holmes kan det vara bra att tänka på följande:

• Beteende
• Relationer till andra
• Holmes status
• Watsons roll
• Polisen

Det var nog inte en slump att berättelserna om Sherlock Holmes dök upp när de gjorde och det är nog inte en slump att han får figurerar på TV igen. Fundera över Holmes karaktär utifrån den tid de skrevs i. Finns det något i Holmes karaktär som är viktig för samtiden? Kolla på vilka ideal som är viktiga för samhället och jämför med Holmes.

Herman Mellville skrev den långa boken Moby-Dick; eller Valen 1850, då romantiken klingade av och symbolismen var på frammarsch. Den blev inte väl mottagen och det är först i modern tid som man börjat se på boken som ett mästerverk. Mellville själv hade varit ute på havet och fångat val och hans ambition med boken verkar vara mer än att berätta en historia. Det finns flera episoder i boken som beskriver valfångarnas vardag och diskuterar valens anatomi och användningsområden. Man kan alltså se att Mellville också vill undervisa oss i varför valfångst är så viktigt. I några utgåvor har han även lagt till ett långt förord med litterära citat om valar (se Project Gutenbergs e-text om du är intresserad av detta).
För oss som lever på 2000-talet är namnen inte lika symbolltyngda som de var på 1800-talet. Några är nämligen hämtade från Gamla Testamentet och betyder lite för oss sekulariserade människor. Ishmael, Ahab och Elija är namn som har en historia bakom sig. Huruvida vi ska tolka deras namn utifrån detta går att diskutera. Elija ska vi nog ta bokstavligt (han var en profet i GT), men både Ishmael och Ahab är lite tvetydiga.
Tvetydigheten fortsätter i form av Moby Dick. Den vita valen kan ges olika tolkningsförslag, precis som en symbol ska vara. Över lag är boken väldigt öppen för tolkningar och har väldigt många teman. Några kan knytas samman, medan andra måste stå för sig själva.
Som helhet blir Moby Dick en metafysisk lärobok, samtidigt som helt faktiska uppgifter presenteras blandas det diskussioner om själen, Guds vilja och magi.

Första kapitlet i Skräck och avsky i Las Vegas börjar med det vi kallar in medias res (latin för mitt i handlingen). Vi vet alltså inte något om karaktärerna, handlingen eller förhistorien. Dock får vi rätt snabbt reda på alla dessa saker genom att Thompsons alter ego Raol Duke förklarar hur det ligger till. Den stil som Thompson använder kallas Gonzojounalistik. Den användes senare av andra. Tekniken utnyttjar två viktiga aspekter: 1. Författaren deltar aktivt i handlingen; 2. Det är inte fel att hitta på, det kan snarare lyfta fram sanningen ännu mer. Därmed ställs vi inför ett stort dilemma: Vad är sant? Ni kan läsa mer om Hunter S. Thompson och Gonzo på nätet. Försök utifrån  det och texten ni fått få ett grepp om budskapet i boken. Tänk på att ni inte måste hålla med om andras åsikter. Er uppgift är inte att återge vad andra skrivit, utgå från er själva och era tolkningar.

Poes text är lite mer sansad, men tar upp ett lite djupare ämne. Den texten vill jag att ni ska försöka på att tolka själva. Ett litet råd är att titta på miljön och hur den beskrivs. Fundera också, i samband till detta, på titeln. House betyder både släkt och hus på engelska. Ni får gärna gå in på andra aspekter också, om ni vill. Tänk på att en berättelse inte alltid handlar om just det som skrivs i texten!

Den här bloggen har nu ändrat inriktning och kommer fungera som ett diskussionsforum och uppgiftsblogg för kursen Litteratur och litteraturvetenskap. Jag har behållt de gamla inläggen om litteratur som lite kuriosa. Under kursens gång kommer jag att lägga ut diskussionsfrågor här och eventuellt lite litteraturtips och annat intressant som händer i litteraturvärlden.

På första lektionen kommer vi prata lite om litteratur i allmänhet. Fundera över de här frågorna:

• Vad är litteratur?
• Hur bedömmer vi litteratur? Vad är bra litteratur och vad är dålig litteratur?
• Hur ska vi börja tolka litteratur?

Lägg gärna in tankar och funderingar på bloggen här. Det finns utrymme för diskussion, men jag kommer inte svara på direkta frågor. Det kommer vi ha lektionstiden för. Som kurslitteratur kommer vi ha Stephen Kings "Att skriva". Vi ses på första lektionen.

Runt 1993-96 spelade jag och mina kompisar kortspelet Vampire. På korten fanns det ofta citat från gamla klassiker. t.ex John Miltons Paradise Lost, Baudelaires dikter och Poe. Genom dessa kort hittade vi fram till Howard Philips Lovecraft. Lovecraft var verksam under 1920-talet och skrev litteratur inspirerad av den gotiska skräckromantiken. Nu har det kommit nyöversättningar av Lovecraft på svenska. Har man inte läst något av Lovcraft ska man börja med Fallet Charles Dexter Ward, som även blivit adapterat till TV-spel till Playstation.

Lovecraft har inspirerat flera personer. Metallica gjorde t.ex. låtarna The Thing That Should Not Be och The Call of Ktulu, Evil Dead-serien har Necronomicon med i handlingen och The call of Cthulhu:The Dark Corners of the Earth är ett fantastiskt TV-spel med rätt stämning. Lovecraft var ingen höjdare på att skriva bra karaktärsbeskrivningar eller djupa berättelser, men var en jäkel på att skapa stämningar och en fantastisk skapare av mytologi (dessa båda aspekterna syns bäst i Vid Vansinnets berg).

Under sin levnadstid hade Lovecraft svårt att publicera sina verk, men nu i efterhand har så stora författare som Stephen King, Clive Barker och Borges ställt sig bakom hans verk. När hans böcker nu blir tillgängliga på svenska igen (delvis i alla fall, han skrev typ 200 noveller) verkar det som att Lovecraft verkligen är här för att stanna. I mina, och bevisligen flera andras, ögon är Howard Philips en av de största skräckförfattarna någonsin.

För er som vill se den makalösa filmen som bilden i förra inlägget kommer ifrån finns hela filmen på youtube. Mycket nöje.

Den här veckan har jag haft den gamla antiken i min spelmaskin. Detta är en trend som har funnits under flera år nu. Framför allt beror nog detta på att de antika berättleserna är oerhört tidlösa och bra. Flera av er läsare har nog inte tänkt på att flera av karaktärerna i såpoperor faktiskt stämmer överens med de karaktärer som finns i den grekiska mytologin (eller mytologi överlag) och att händelserna också påminner om mytologiska intriger.

2003 - 2005 skrev Dan Simmons ett fantastiskt epos som bestod av två böcker (Ilium och Olympos) som lyfte fram de grekiska gudarna på det sätt som de verkligen beskrevs förr. Gudarna är egoistiska, självupptagan och använder människorna som sitt fritidsnöje. Krig blir vadslagning och männiksoliv betyder väldigt lite. Detta är den klassiska grekiska beskrivningen av gudarna och de grekiska gudarna i Disney's Hercules är bara en blek skugga av hur elaka de grekiska myterna egentligen är.

Spelet God of War lyfte fram detta på ett fantastiskt sätt, inte bara genom att lyfta fram Kratos tragiska öde utan också genom att låta de gamla grekiska hjältarna få stryka med, en efter en. Kratos gör rent hus med gudar, hjältar och monster i en kaskad av blod, samtidigt som omgivningen är helt otrolig. God of War  var en milstolpe när det kom och är det fortfarande, framförallt för dess kaxiga revolutionstanke. Här står de antika gudarna för ödets ofrånkomliga makt och vår kamp för att frigöra oss ifrå den.

De grekiska myterna är faktiskt oerhört spännande också. Spelet Rise of the Argonauts följer inte myten om Jason, men är riktigt bra ändå. Här lyfts gudarna fram som vägledare. Spelet har fokuserat nästan enbart på att berätta historien och är bra om man inte vill ha så mycket action.

Myterna är fortfarande aktuell, mer än 2000 år efter de berättades. Så sätt er in i de gamla berättelserna och häng med i nuet. Jason slåss med skelett (från filmen från 1963)

Vad får oss att gång på gång se zombiefilmer? Vad är det som lockar med dessa halvdöingar? Finns det någon mening med zombiefilmer? De är ju alla likadana.

En sak vet  vi säkert: zombiefilmen har varit populär i fyrtio år! 1968 gjorde George Romero en filmklassiker: Night of the Living Dead. Filmen kan verka löjlig och dålig i sina effekter, men då missar vi poängen med filmen. Zombiefilmen är en skräckfilm, men genren har i senare versioner tenderat till att fokusera på excess och splatter bara för att det ska vara så. I de riktigt bra zombiefilmerna fyller zombien en funktion och där hittar vi också dragningen till zombien.

För att förstå zombiefilmen måste vi först och främst se på miljöerna i filmerna. Allt som oftast ser vi hur karaktärerna stänger in sig och skärmar av sig från omvärlden. Det är tydligt att det är denna avskärmning som skapar trygghet hos karaktärerna (se exempelvis början på 28 Weeks Later). Världen har vänts upp och ner på och de försöker att dels avskärma den ovehagliga verkligheten och samtidigt ha kontroll över den värld de lever i. Alltså ser vi här att isoleringen är en viktig del i analysen av zombien. Man kan även se att karaktärerna ogärna lämnar dennna trygghet och blir arga om den förstörs.

Ser man på zombien i sig är denna livlösa karaktär väldigt innehållsrik. Zombien står för många av våra rädslor. Framförallt står zombien för döden. Därför blir det viktigt för människorna att skärma av sig för att inte påminnas om sin egen dödlighet. Här har vi första temat i zombiefilmerna: Vår egen dödlighet och hur vi tacklar det faktum att vi ska dö. I nästan varje zombiefilm finns det en karaktär som blir biten. Detta betyder att den karaktären ohjälpligt kommer förvandlas. Här kan döden diskuteras utifrån flera synvinklar: hur vi beter oss inför släktingars dödlighet, rädslan för att själv dö och acceptansen av vår egen dödlighet. Temat har i flera scener belysts i klassiska filmer. Framförallt är det svårigheten för karaktärerna att acceptera att någon närstående är död som lyfts fram.

Zombien står även för våra mest grundläggande instinkter. Zombien är inte en tänkande varelse, den agerar enbart på sina instinkter. I Dawn of the Dead utnyttjas detta för att lyfta fram en kritik mot konsumtionssamhället, där zombierna dras till ett köpcentrum bara för att det är något de minns instinktivt. Här lyfts också fram diskussionen kring vår tanke om oss själva som rationella, tänkande varelser. Något som oftast motbevisas i filmerna eftersom karaktärerna i slutändan mer och mer liknar zombierna. Det är alltså vår egen intelligens och vår egen maklt över våra instikter som står på spel. När sedan zombierna börjar likna oss i Land of the Dead sätts allt på sin spets. Har de döda några rättigheter? Är de människor fortfarande? Diskussionen kring empati, att vara människa och allas rättigheter lämnas till oss att besvaras.

Det viktigaste temat inom zombiegenren är framförallt kampen för överlevnad. Filmerna visar hur vi reagerar när vi ställs inför faktumet att vi ska dö. Vissa kämpar för överlevnad, andra försöker skärma av den (dvs man stännger in sig, se stycket ovan) och andra vägrar acceptera döden. Ser vi på zombiens funktion är det just detta tema som är det viktigaste. Zombiefilmen utforskar vår existensiella rädsla för döden och gör det på ett sätt så att vi även kan utforska andra teman (konsumtion, militarism, våld, religion, media osv). Slutet av filmerna dör de flesta karaktärerna, även detta ett uttryck för existensialism; vi kan inte undfly döden. De karaktärer som oftast gestaltas som hjältar är de som kämpar emot och upprätthåller en viss moral. Det tydliga budskapet blir: det är dina handlingar under livet som betyder något och värdesätts.

Nu får det vara nog om Persona 4 (jag kan dock inte garantera att det dyker upp igen; ingenting är omöjligt). Dessutom vågar ingen kommentera mina inlägg, inte ens säga att något är bättre. Var är kämpaglöden? Var är Mikael och Red Alert II?

Till något mer allvarligt. De senaste veckorna har vi tyvärr fått anledning till att känna oss osäkra i världen. I Tyskland skedde ännu en skolmassaker och i Österrike ska Fritzl inför domstol. Detta är två grymma, hemska saker som skett i närheten av oss. Vi slår på TV:n, ser reportaget och undrar: Varför? Hur?

Här skulle man kunna diskutera vår fascination kring det mörka och otäcka. Det tänker inte jag göra. Istället ska jag fokusera på den fråga som är så viktig för oss människor: Varför? Vi försöker in i det sista försöka förstå hur personen tänkte. På ett löp läste jag att mannen i Tyskland hade bara attackerat kvinnor; på morgonprogrammen sitter psykologer och förklarar hur de tänker, på vilket sätt de är galna; skolor berättar hur de förbereder sig så att det inte ska hända här.
Vi lägger ett pussel med information som vi egentligen inte vet om den är relevant.

Albert Camus skrev mycket om detta. Dels om hur vi konstruerar förklaringar och hur vi hanterar det oförklarliga. I Främlingen beskrivs en mördare, som blir en ond människa enbart genom sin handling: ett slumpmässigt mord. I Pesten blir en by isolerad eftersom pesten bryter ut. Byborna försöker sedan tackla det hela, alla på olika vis.

Det är när vi läser eller upplever saker vi inte förstår som vår identitet sätts på prov som mest. Ibland kan vi få fram en förklaring, en tydlig bild av en människa bakom handlingen. Men i de flesta fallen kan vi inte förstå. Hur förklarar vi till exempel tsunamikatastrofen, bränderna i Australien eller jordbävningar i Indien? Vem står bakom?

Livet är ibland obegripligt och ibland finns det inget svar på frågan: Varför?

Fantasy-genren är något som ofta för mig är en stagnerad genre. Det goda mot det onda, förutsägelsebara stories som på det hela taget är dåliga kopior på Sagan om ringen och Drakar och Demoner-manualerna. Några få författare lyckas dock fånga mitt intresse, framförallt den vansinnigt roliga Terry Pratchett.

Det är därför väldigt sällan som jag läser fantasy, och än mindre läser om fantasyböcker, men ibland sker under. När jag gick på gymnasiet (ungefär samtidigt som Jesus gick på vattnet) kom jag i kontakt med Gene Wolfe. Hela min vänskapskrets var ganska blasé på fantasy just då. Min kompis kom då helt plötsligt med första boken i Den ny solens bok och sa att detta var det bästa han läst. Jag satte mig ner med första boken och plöjde dem oerhört snabbt.

Till skillnad från annan fantasy finns här inget gott och ont på det sätt man är van vid. Här finns människor som möts och lever i en besynnerlig värld långt in i framtiden. Tidsaspekten märks bara lite, i form av vapen och maskiner, men i övrigt är allt som det ska vara i fantasy (fast utan enerverande påhittade raser och monster; ännu en efterapning av D&D).

Har man inte läst denna besynnerliga historia, och är ett fantasyfan, är detta ett måste. Själv läser jag just nu om den på engelska och förundras än en gång av hur fantasi kan vara så verkligt.

I flera inlägg har jag pratat om hjälten, den gode protagonisten. Men vi får inte glömma att det även finns onda protagonister. Det är den fantastiska antihjälten jag pratar om.

I filmer framställs ofta antihjälten som en aning misslyckad och talanglös individ. Bra exempel på det är American Splendour och Steve Buscemi i Ghost World, eller varför inte Napoleon Dynamite.

I TV-spel är antihjälten ofta helt annorlunda. Där är han en individ som helt går emot våra moraliska ideal och får oss att ibland avsky honom. Antihjälten är den som alltid ifrågasätter oss, våra åsikter och gränsen för vår moraliska tolerans. God of War sattes ribban för antihjälten i TV-spel. Greken Kratos har slutit ett avtal med Ares och kan inte dö för att han nu tjänar krigets gud. Det har fått honom att mörda sin familj och tusentals med mäniskor. Men Kratos får nog, nu vill han bli av med sina hemska minnen. Och så börjar han ett korståg för att ställa gudarna till svars.

Kratos handlingar är enbart själviska och genom spelet slaktar han (rätt rejält också) nästan alla grekiska hjältar, sagoväsen och ett antal greker bara för att få må bra själv. Kratos ifrågasätter trenden i samhället där vi alltid sätter oss själva först och även hur långt vi får gå i vår kaxighet. Han tar inte hänsyn till någon och är egentligen den största existentialisten inom TV-spel. Och det är där Kratos blir otäck. Han förespråkar anarkin och egoismen och en satanist hade nog höjt honom över allt annat. Men är det den moralen vi har?

Max Payne är en annan antihjälte som genom hela spelet försöker uträtta hämnd på den som mördade hans familj. Hela det spelet genomsyras av Max Paynes hämndlystnad och den tragedi som spelas upp framför våra ögon. Utan att avslöja för mycket av spelet så är Max inte mycket till en traditionell hjälte.

Antihjälten är viktig i berättandet. Den visar på mäniskans fulhet, svaghet, ondska och tillkortakommanden. Antihjälten sätter moral och etik under luppen och ifrågasätter våra egna värderingar. Framför allt gör anithjälten att vi får en nyanserad bild av verkligheten. Vi vill inte se det fula i världen, men vi måste nog ofta ta och öppna ögonen och se oss om i världen. Och där hjälper antihjälten till...

Nu kommer hela listan! Efter noga övervägande kommer här hela listan. En liten påminnelse:

5. Charles Stross Accelerando
4. William S  Burroughs Den nakna lunchen
3. Eftersom att Mikael kan klämma in två böcker på en plats så gör väl jag det också:
Albert Camus Myten om Sisyfos och Jean-Paul Sartre Äcklet.
Under industrialismen försvann den nitiska gudstron och efter andra världskriget tappade man tron på allt. Så vad skulle man tro på då och vad var meningen med livet? Sartre och Camus svarar på samma fråga, fast på två helt olika sätt. Det är helt olika scenarier som beskrivs i böckerna men lika omvälvande ändå! Mitt liv tog en helt ny vändning efter att jag började läsa Camus. Bra för huvet att få tänka på sådant som gör att vi får ångest hela tiden och dessutom kanske bli lite befriad från den där ångesten.
2. Jeff Noon Falling Out of Cars
Här hade jag egentligen kunnat slänga in vilken Noon-bok som helst, men eftersom jag redan haft medd en sf så blev det den här. Jeff Noon är lika revolutionerande som Burroughs rent språkligt, men mer läsbar. Den här boken utspelar sig i en framtid/parallell värld där tre personer letar efter bitar av en spegel. Alla har fått ett virus som gör att de inte kan se sig själva i spegeln utan att äcklas. Ingen kan läsa av klockor och enda sättet att överleva är att äta en viss medicin. Spegeln del letar efter kan göra dem friska. Under resans gång händer bara bisarra saker, som lika mycket kan vara verkliga som effekter av sjukdomen. Vad sägs omo en bok där texten försvinner när man läser den. Litterärt fantastiskt och en lättsam lek med språket. Outstanding!
1. Och så den otippade förstaplatsen:
Charles Dickens Strålande utsikter. En bok och en författare som bara måste läsas någon gång i livet. Det blir inte bättre än så!

'Nuff said!